Kontakta oss på    +46 (0)550 74 05 00     maho@lundsbergsskola.se

Herbert Lindström – FGL

Minnesskrift utgiven av Föreningen Gamla Lundsbergare.

Minnesskrift utgiven av Föreningen Gamla Lundsbergare.

Formellt sett bildades Föreningen Gamla Lundsbergare år 1913 men dess historia går tillbaka ända till år 1909. Det var nämligen i november detta år, som Walter Fevrell, vilken två år tidigare hade lämnat sin lärartjänst på Lundsberg, inbjöd föredetta lundsbergare i Stockholm och Uppsala till en kamratträff. Sammankallandet skedde i all enkelhet med några skrivna rader och telefonsamtal till äldre och yngre lundsbergare, som läto budet gå vidare. Ett trettiotal förutvarande lärare och elever samlades sålunda i Oscars församlingssal vid Fredrikshovsgatan, där Fevrell visade den första och nu tyvärr förkomna samlingen skioptikonbilder från Lundsberg, tagna under åren 1902-1908. I programmet ingick också sång och uppläsning samt en tablå, “Den lille kolargossen”, med deklamation av Gerard De Geer. Man tågade därefter iväg till en hushållsskola på Norrmalm, där samvaron fortsattes vid en enkel supé. Detta blev alltså den första i den långa raden av lundsbergsaftnar.

Man enades vid detta möte om att träffas igen nästa år, då Fevrell sammankallade till ett andra möte på Skansens Högloft den 19 november 1910, alltså den tredje lördagen i november, vilket sedan dess varit regel. Till detta möte inbjödos icke blott föredetta lärare och elever utan även målsmän och andra för Lundsberg intresserade. Fevrells avsikt var nämligen att med dessa sammankomster vidga intresset för Lundsbergs skola och ge tillfälle till dryftande av aktuella lundsbergsfrågor. Icke mindre än ett sextiotal herrar och damer, äldre och yngre, deltogo i detta första Skansenmöte, där de forna eleverna voro i majoritet. Till denna lundsbergsafton hade Fevrell skrivit en liten sketch, “Tomtarna på skolvinden”, som uppfördes av Per Santesson och Tor Bergeron. I en tablå framfördes också en av Fevrell författad visa “Kalle Nattvakt”. Förutvarande lundsbergsläraren Sven Fredén berättade värmlandshistorier på landsmål. Vid detta möte beslöt man tillsätta en kommitté för att ge nästa möte ett väl utformat program. Ledamöter i kommittén blevo förutom Favrell bl.a. Gerard De Geer, Åke Möller och de samma år nyblivna studenterna Per Santesson och Tor Bergeron. De två sistnämnda, som nedlade mycket arbete på att icke blott arrangera nästa lundsbergsafton utan även samla och ordna uppgifter om gamla lundsbergare, blevo i realiteten föreningens första sekreterare. Från skolan och kamraterna insamlade de personuppgifter till adresslistor och anteckningsböcker, som kommo att ligga till grund för FGL:s senare matriklar.

Lundsbergsaftonen 1911 på Högloftet blev en mycket lyckad tillställning, icke minst tack vare pjäsen “Doktor Schülerplagers idé” eller “Så skola skolmän skolas”, i vilken förutom författarna “Pelle” och “Totto” bröderna Carl och Edvard Ferlin, Erik Forsberg och Åke Möller uppträdde. Programmet inrymde också ett tal av William Olsson, ett kåseri av Favrell om skollivet i Växiö på 1700-talet, ett tal för Lundsberg av Fevrell, för Lungsund av Åke Möller, för Färnebo härad av Santesson och för Värmland av Bergeron. Aftonen hade denna gång mer än den föregående karaktär av föredettingsmöte med ett fyrtiotal deltagare, men även andra intresserade närvoro, däribland pastor Nylin såsom representant för Lundsberg. I den nya tidningen Lundsbergaren, som vid den tiden fyllde ett år, infördes i decembernumret 1911 för första gången en skildring av årets lundsbergsafton, författad av den trogne lundsbergsvännen, lektor Matts Essén, som i icke mindre än nio år gjorde trevliga och för efterkommande värdefulla reportage, oftast nedskrivna på hemresan från Stockholm till Uppsala.

Lundsbergsaftonen 1912 på Högloftet samlade ett sextiotal deltagare, till övervägande del föredettingar. Programmet var det för Högloftsmötena under årens lopp vanliga: kaffedrickning, sedan “stämma”, föredrag och underhållning, en enkel supé med varmrätt och äppelkaka som efterrätt och i samband därmed några tal samt sång och musik, däribland avsjungandet av Lundsbergssången och Värmlandsvisan. Denna gång förevisades filbilder med “en alldeles ny, med handkraft driven salongsbiograf”. Tyvärr hade den av Pathé frères samma år på Fevrells initiativ tagna första lundsbergsfilmen icke hunnit fram från Paris och kunde därför icke visas förrän nästa lundsbergsafton, men i gengäld fick man se bilder från årets Olympiska spel, vilket också ägde sin aktualitet, då lundsbergarna Sebastian Tamm och Ted Wachtmeister ingingo i den svenska roddåttans besättning.

Nästa års lundsbergsafton fick i viss mån en ny prägel genom att inga utomstående utan endast föredettingar jämte några representanter för Lundsberg, bl. a. rektor Danielson, hade inbjudits. Grosshandlare William Olsson var förhindrad men fru Maria Olsson deltog. Nu visades den nya lundsbergsfilmen – “En bild från John Ericssons Värmland” – och dessutom framfördes Gauffins lundsbergskantat med grevinnan Aina Mannerheim och kandidat G. Thunander som solister.

Denna lundsbergsafton, den 22 november 1913, bildades Föreningen Gamla Lundsbergare. Dittills hade ingen egentlig organisation stått bakom sammankomsterna, men hade som nämnts endast årligen utsett en kommitté, vars arbetsuppgifter varit ganska löst angivna och som hade fått taga på sig en viss ekonomisk risk. Den år 1912 tillsatta kommittén med bl. a. Gunnar Rising, Per Santesson och Tor Bergeron som ledamöter hade dryftat frågan om att åstadkomm en fastare organiserad förening av gamla lundsbergare, och förslag härom framfördes nu vid mötet på kommitténs vägnar av Gunnar Rising. Efter en livlig diskussion om föreningens uppgifter (för första men icke sista gången!) beslöto de vid mötet närvarande föredettingarna att bilda Föreningen Gamla Lundsbergare, för vilken provisoriska stadgar antogos. Till föreningens första styrelse valdes Gunnar Rising, Per Santesson, Tor Bergeron, Thorwald Holmberg och Helge Magnuson. Styrelsen fick i uppdrag att utarbeta slutgiltiga stadgar och sammanställde med anlitande av sin juridiska expert, Santesson, som därigenom meriterade sig för framtida uppgifter som justitieråd, föreningens stadgar i följande fem paragrafer:

§ 1. Föreningen utgör den sammanslutning av gamla lundsbergare. – § 2. Den har till ändamål att verka för sammanhållningen gamla lundsbergare emellan samt vidmakthålla minnena från Lundsberg – § 3. Föreningens angelägenheter handhavas av en styrelse, bestående av fem ledamöter. – § 4. Sammankomst skall hållas minst en gång årligen och utfärdar styrelsen kallelse till densamma. – § 5. Medlemmar erlägga en årlig avgift av 1 krona.

I ett i maj 1914 utsänt cirkulär till föredettingar med uppmaning att ingå i föreningen säger styrelsen bl. a.: “Föreningens första uppgift är sålunda att anordna den årligen återkommande lundsbergsaftonen. Att föreningen kommer att få andra rent praktiska uppgifter är sannolikt. Så mycket har i varje fall blivit oss klart, att en sammanslutning mellan alla från Lundsberg avgångna elever, vilkas antal nu stigit till cirka 230, och ett 40-tal lärare och husmödrar, vilka lämnat skolan, kommer att fylla ett behov, helst då man betänker, vilket stort gemensamt intresse de ha i Lundsberg och minnena därifrån. Icke minst beaktansvärd är den omständigheten, att medlemmarna genom föreningen kunna lättare bibehålla kontakten med sin gamla skola. – – Föreningen skall sålunda utgöra en sammanslutning mellan gamla lundsbergare, en sammanslutning, som en gång skall bliva, få vi hoppas, ett stöd för skolan.”

Styrelsen, närmast Tor Bergeron och Helge Magnuson, vilka skötte sekreterarsysslorna, tog som sin första uppgift att utarbeta en medlemsförteckning. Den utsändes med juninumret av tidningen Lundsbergaren,
vilken i fortsättninge blev föreningens organ. i samband med uppgörandet av medlemsförteckningen upplades ett kortsystem över alla från Lundsberg utgångna befattningshavare och elever; detta kortsystem har sedan dess med mer eller mindre fullständiga kompletteringar utgjort stommen för följande matriklar över gamla lundsbergare.

Föreningen framträdde första gången offentligt på rektor Danielsons femtioårsdag den 6 maj 1914, då Helge Magnuson överlämnade en textad adress. I fortsättningen har föreningen under årens lopp mångfaldiga gånger uppvaktat med blommor och minnesgåvor på högtidsdagar och vid jubileer samt hedrat bortgångna lundsbergare och lundsbergsvänner med en blomstergärd. Några av dessa tillfällen omnämnas i det följande.

Till årsmötet den 4 november 1914 avgav styrelsen sin första årsberättelse. Av denna framgår, att medlemsantalet uppgick till 131, d. v. s. omkring hälften av alla kända föredettingar – ett i förhållande till senare tider mycket högt procenttal. under årsmötet meddelades, att medlemssiffran stigit till 150. Det totala antalet gamla lundsbergare uppgick då till 304, inberäknat 11 avlidna. Omkostnaderna för organisation och för tryckning av medlemsförteckningen hade nödgat styrelsen att skuldsätta sig, men sedan mötet godkänt styrelsens förslag om höjning av årsavgiften till kr. 2:50, hade man gott hopp om att finanserna skulle förbättras. Såsom gäster till lundsbergsaftonen detta år hade man förutom William Olsson med fru inbjudit två representanter för skolan, dels en lärare (dr Lögdberg), dels en elev (Gösta Lillienau), vilka framförde hälsningar från skolan och redogjorde för vad sig i riket tilldragit hade. Därmed inleddes en trevlig och alltjämt bestående tradition. Särskilt ha pojkrepresentanternas årsöversikter uppskattats av föredettingarna och många ypperliga och – mer eller mindre medvetet – lustiga tal ha under årens lopp framförts av dessa pojkar vid lundsbergsaftnarna. Vid 1914 års möte med icke mindre än ett sextiotal deltagare orienterade William Olsson de närvarande om planerna på att anlägga en lundsbergsskola i Nynäshamn. Det var en fråga, som i likhet med det några år senare framförda Ekolsundsprojektet blev föremål för åtskillig diskussion och opinionsyttring inom föreningen. Vid samma möte utträdde en av föreningens första stöttepelare, Tor Bergeron, ur styrelsen, enär arbete och resor hindrade honom från att sköta sekreterarsysslan, som närmast övertogs av Donald Olsson. Även Magnuson och Holmberg avgingo men inträdde några år senare åter i styrelsen.

År 1915 träffade styrelsen avtal med tidningen Lundsbergaren, att denna skulle utsändas till varje föreningsmedlem till ett pris av 2 kr. per medlem (varefter föreningen endast hade 50 öre kvar av årsavgiften för att täcka sina egna utgifter). Cirkulär, notiser och årliga medlemsförteckningar infördes nu i tidningen, som på detta sätt knöts fastare samman med föreningen. Detta samarbete har väl icke varit helt friktionsfritt – en gång voro föredettingarna med rätta missnöja med tidningens skötsel, då redaktören nästan en hel hösttermin icke gav ut ett enda nummer, en annan gång opponerade sig redationen kraftigt mot F.G.L:s styrelse, som betvivlade lämpligheten av att överlämna tidningens alla tillgångar till den nybildade gymnasistföreningen – men i stort sett har har samarbetet mellan tidningen och föreningen varit mycket gott och till ömsesidig båtnad.

Vid årsmötet den 20 november 1915 föreslog Fevrell att föreningen skulle instifta en penningfond att överlämna till skolan vid dess tjugoårsjubileum såsom ett uttryck för samhörigheten mellan de gamla lundsbergarna och deras skola. Förslaget godkändes och styrelsen fick i uppdrag att utarbeta stadgar och sätta i gång insamlingen. Enligt dessa stadgar skall fonden förvaltas av Stiftelsen Lundsbergs skola och avkastningen användas till “något för Lundsbergs skola eller dess elevers ideella fostran gagneligt syfte”, exempelvis till “bestridande av kostnader för elevernas skogsplanteringsarbete, främjande av botaniska trädgårdens utveckling, utdelning av premier för praktisk arbetsutbildning, utdelning av gratifikationer till skolans trotjänare, främjande av skolans arbete för den omgivande bygden och dess befolkning eller dyligt.” Över avkastningens användning beslutar föreningen varje lundsbergsafton, sedan förslag inhämtats från skolans kollegium. Till denna “Gamla lundsbergares donationsfond” insamlades 230 kr., som på skolans tjugoårsdag den 30 januari 1916 överlämnades tilll stiftelsen. För att möjliggöra en utdelning redan på högtidsdagen hade i samförstånd med kollegiet anslagits ett särskilt belopp att som gratifikation tilldelas trotjänarna Karl och Anders Karlsson (“Kalle Nattvakt” och “Express-Anders”), vilka ur rektors hand högtidligen fingo mottaga vardera 15 kr., ett belopp, som kanske betydde litet mera då än nu. Fonden har sedan dess visserligen ökats något, men då avkastningen efter normal räntesats blott uppnått ett blygsamt belopp, har föreningen årligen tillskjutit ett tjugotal kronor för att avrunda summan till 50 kr. Det har blivit tradition att detta belopp användes som en gratifikation till trotjänare på Lundsberg. – Att donationsfonden ej fått röna större intresse från föreningens och dess medlemmars sida är beklagligt och torde främst få tillskrivas bestämmelserna för dess förvaltning. De gamla lundsbergarnas ekonomiska stöd av lundsbergsintressen har i stället tagit andra former.

Ända sedan William Olsson år 1906 antytt, att hans avsikt var att låte de forna eleverna taga aktiv del i ansvaret för skolans framtida förvaltning, hade för föreningen skymtat större uppgifter än att blott främja den kamratliga samvaron. Dessa uppgifter ryckte efter hand närmare. Vid årsmötet 1916 beslöts efter ett anförande av William Olsson att tillsätta en kommitté med uppgift att i samarbete med denne utarbeta riktlinjerna för Lundsbergs skolas styrande. Till medlemmar av denna kommitté utsågos dåvarande styrelsen (Rising, Olof Biesèrt, Scharp, Herbert Lindström och Guy Olsson) samt Per Santesson. Dessa representanter för föreningen jämte några andra föredettingar sammanträdde flera gånger under det följande året med andra intresserade och representanter för skolan för att tillsammans med William Olsson diskutera förvaltningsfrågan. Efter mycket dryftande nådde denna fråga sin slutliga lösning först år 1920, varom rektor Danielson i sin historik redan berättat. Bland de forna elever, som särskilt verksamt deltogo i detta utredningsarbete och även framförde ett stadgeförslag, må nämnas Santesson, Rising och Tage Olsson.

Från år 1917 är att anteckna, att föreningen utgav en ny matrikel, upptagande 51 f. d. lärare och andra anställda samt 297 forna elever. Gunnar Rising avgick på grund av utlandsvistelse från ordförandeposten och efterträddes av Tage Olsson men återtog klubban år 1919. Wolodja Hagelin blev från 1917 under två år en energisk sekreterare, som drev upp medlemsantalet till omkring 200. Årsavgiften måste under dyrtidens tryck höjas till 5 kr.

Den 16 maj 1918 arrangerade styrelsen för första gången ett extra vårmöte, denna gång på Bellmansro, med ett tjugotal deltagare. Initiativet vann anklang och “våraftnar” höllos årligen under tio års tid, vanligen på den nyssnämnda restauranten eller på Foresta. Stundom hade ett föredrag eller en diskussion inlagts i programmet. När längre fram särskilda föredettingsdagar anordnades på Lundsberg, upphörde dessa vårmöten i Stockholm.

Föreningens tioårsjubileum på hösten 1918 celebrerades med att föreningen utsåg sina första hedersledamöter. De voro grosshandlare William Olsson, som tillika blev föreningens hedersordförande, fru Maria Olsson, lektor Walter Fevrell, initiativtagaren och grundaren, samt direktör Gunnar Rising, föreningens förste ordförande. Under årens lopp ha inalles 19 personer utsetts till hedersledamöter, nämligen förutom de nyssnämnda landshövding Fabian De Geer (1923), kammarherre E. von Hofsten (1923), rektor Frits Danielson (1928), konsul N. Chr. Jensen (1930), rektor Axel Arrhenius (1932), fröken Ingrid Warburg (1936), fil. dr. Albert Carlsson (1936), godsägare August Treschow (1937), landshövding Abr. Unger (1938), rektor Einar Gauffin (1938), grosshandlare Valfrid Andersson (1938), prins Gustaf Adolf (1939), friherre Anders Cederström (1939), skogschefen Gösta Wesslén (1940) och disponent Nils Danielsen (1943).

Vid lundsbergsaftonen den 22 november 1919, den sista på Högloftet, redogjorde pastor Nylin för det av honom på grundval av de tidigare förda diskussionerna utarbetat förslag till stiftelsestadgar med de nya organen lundsbergsfullmäktige och lundsbergsråd. Vid samma årsmöte valdes delvis ny styrelse för föreningen, varvid Rising återinträdde som ordförande, Nils Björnsson blev vice ordförande, Orgard Bergman sekreterare och Thorwald Holmberg klubbmästare.

I slutet av november 1919 meddelade William Olsson, att stadgefrågan fortskridit så långt, att han tillsatt en kommitté med representanter för olika intressegrupper, däribland föredettingarna Tage Olsson och Per Santesson, för att på basis av Nylins grundlinjer utarbeta de nya stadgarna. Arbetet gick nu snabbt och den 15 mars 1920 antog stiftelsen de nya stadgarna. Enligt dessa skulle av lundsbergsfullmäktiges tolv ordinarie ledamöter sex (jämte tre suppleanter) utses av gruppen “gamla lundsbergare”. Därmed hade William Olssons “testamente” till lundsbergseleverna förverkligats. Föreningen Gamla Lundsbergare som sådan är visserligen icke nämnd i stadgarna, men såsom sammanhållande och orienterande organ har den förvisso varit av stor betydelse för gruppen “gamla lundsbergares” insatser i skolledningen under det gångna kvartseklet. Det må i detta sammanhang erinras om att föreningens hittillsvarande tre ordförande äro ordinarie ledamöter av fullmäktige, Rising sedan 1920 (fullmäktiges ordförande sedan 1934), Cederström sedan 1935 och Gösta Bonde sedan 1941.

Vid ett extra föreningssammanträde på Restaurant Riche den 21 april 1920 diskuterades kandidatlistor till det första fullmäktigevalet följande dag, varvid såsom gruppens representanter nominerades f. d. landshövding De Geer, konsul N. Chr. Jensen, direktör Gunnar Rising, hovrättsnotarie Per Santesson, ingenjör Gerard De Geer och ingenjör Tage Olsson samt som suppleanter fröken Ingrid Warburg, adjunkt Nils Björnsson och löjtnant Carl-Axel Hagberg, – Föreningen hade inträtt i en ny och mera ansvarsfylld epok. Detta markeras också därav att styrelsen utarbetade nya och mer detaljerade föreningsstadgar, vilka antogos av årsmötet den 20 november 1920.

Även den kamratliga samvaron tog sig nya former. Inom föreningen hade redan sedan åtskillig år diskuterats att förlägga lundsbergsaftnarna till en annnan lokal än Skansens Högloft, vars väggfasta bänkar och begränsade utrymmen knappast kunde betecknas såsom bekväma, särskilt när deltagarantalet nu rörde sig om sextiotalet. Många ansågo också att kamratmötena skulle få en livligare prägel, om tillfälle erbjöds att erhålla mera livgivande drycker än kaffe och sockerdricka. På grund av tradition och en viss oro för att mötena skulle förlora sin speciella lundsbergskaraktär hade man bibehållit Högloftet som lokal under hela det första decenniet, men från och med år 1920 förlades lundsbergsaftnarna till restauranter med “fullständiga rättigheter”. Särskilt har därvid den av föredettingen Axel Lundblad ledda Restaurant Riche anlitats vid många möten. Den idérike organisatören Thorwald Holmberg, som skötte klubbmästarbefattningen 1919-1932, gav med villiga medhjälpares assistens en ny karaktär åt aftnarna med uppgjord placering vid supé- eller middagsborden, bordsvisor samt ofta speciella dekorationer av väggar och bord. Från 1920 till 1926 var det kutym att deltagarna placerades “hemvis” vid borden, och sedan klubbmästaren rint med matklockan, ställde deltagarna upp i rad bakom sina respektive “husfäder” och tågade i gåsmarsch till sina bord. Mer eller mindre höviska hälsningar och “skändningar” brukade utbytas mellan hemmen, speciellt mellan “House of Lords” (Hill) och “House of Commons” (Gransäter). Senare på kvällen brukade i programmet ingå musik och sång av lundsbergare, bland vilka må nämnas meldemmar av familjen Gauffin, pianisten Torsten Cassel samt gluntsångaren och paschasberättaren Pehr Danielsson. Föredrag i olika ämnen, visningar av lundsbergsbilder på film eller skioptikon och annan underhållning ha vanligen ingått i lundsbergsaftnarnas program förutom anföranden och diskussioner i för Lundsberg och föreningen aktuella problem, exemplvis byggnadsfrågan, som dryftats vid många olika tillfällen under de senaste tjugo åren, oftast med Tage William-Olsson som inledare.

Vid årsmötet 1920, liksom vid ett extra sammanträde den 16 oktober på Riche, dryftades föreningens medverkan vid skolans 25-årsjubileum. Efter åtskilligt diskuterande beslöts, att styrelsen genom en insamling skulle inköpa och donera en av skulptrisen Ninnan Santesson i ek utförd byst av skolans grundläggare. insamlingen gav ett gott resultat av över tretusen kronor och ett överskott på 370 kr. kunde tillföras donationsfonden. Vid jubileumsfesten den 10 juni 1921 överlämnade Rising på de gamla lundsbergarnas vägnar den vackra bysten, som uppställdes i skolans högtidssal.

Vid årsmötet 1921 invaldes Helge Magnuson i styrelsen och övertog sekreterarsysslan efter Orgard Bergman, som nu var förhindrad fortsätta. Under de sju år “Kille” var sekreterare och kassaförvaltare, nedlade han mycket arbete på att bringa ordning och system i föreningspapperen samt att bättra finanserna, vilket ej var så lätt under efterkrigsdepressionen. Medlemsantalet rörde sig under denna period mellan 250 och 225 och visade trots sekreterarens energiska arbete en sjunkande tendens.

Den 26 september 1922 samlades ett femtiotal gamla lundsbergare till en extra klubbafton för att fira de nyss hemkomna Fidramännen Sebastian och Sune Tamm. Den senare höll föredrag om resan och vid supén sjöngs en av Scharp författad visa om deras resa kring jorden.

Föreningens ekonomiska problem trädde från denna tid mera i förgrunden, delvis på grund av att tidningens kostnader starkt ökats under inflationsperioden. Vid flera årsmöten diskuterades till övermått årsavgiften och bidragen till Lundsbergaren. År 1922 höjdes årsavgiften till kr. 7:50 och år 1926 till 10 kr., av vilka 5 kr. gick till tidningen; sedan tidningens ekonomi efter hand förbättrats, sänktes dock bidraget till 4 kr. per föreningsmedlem. För att skapa en något fastare ekonomisk grund för föreningen, sedan dess tillgångar sjunkit från 1,800 kr. år 1921 till 400 kr., beslöts år 1924 att införa ständigt medlemskap mot en engångsavgift av 150 kr. (sedan år 1943 200 kr.). Föreningen tillfördes härigenom ett kapital, som redovisats särskilt i räkenskaperna och utgjort en säkerhetsfond. Antalet ständiga medlemmar har efter hand stigit och uppgår nu till 100 stycken, och de fonderade SM-avgifterna redovisades i föreningens bokslut för år 1945 till 13,950 kr.

Den 10 februari 1923 avled skolans grundare, grosshandlare William Olsson på en resa till England. Om dödsbudet var ett hårt slag för skolan, kändes det icke mindre smärtsamt för de forna eleverna, som i så hög grad åtnjutit stiftarens förtroende, att han i deras händer lagt ansvaret för sin skapelse. För detta förtroende framförde Rising de gamla lundsbergarnas tack vid begravningen i Saltsjöbaden den 16 februari.
År 1926 övertog Herbert Lindström sekreterarsysslan, men Magnuson kvarstod ännu ett år som kassaförvaltare. Från år 1927 ha dessa befattningar av praktiska skäl beklätts av samma person, under åren 1927-34 av Lindström, 1934-42 av Gardar Sahlberg och från sistnämnda år av Folke Sahlberg.
Föreningens femtonåriga tillvaro firades på hösten 1928 under särskilt högtidliga former med middag och dans i Royals festvåning. I festen deltogo 120 föredettingar med damer. Gardar Sahlberg hade skrivit en lundsbergskt arkeologspex “Jordbök eller Fyra generationer”, som med stor framgång uppfördes av Gardar, Erik Sjöman, Göran Larsson och Gustaf Palmsiterna. Musik av Torsten Cassel och visor av “Kitan” Bolmstedt utfyllde programmet.

Vid årsmötet 1927 hade Gösta Reuterswärd föreslagit, att föreningen skulle låta framställa ett lämpligt kamratmärke, exempelvis i form av manschettknappar, vars försäljning även skulle tillföra föreningens kassa vissa medel. Efter att med ett par kommitterade ha dryftat frågan träffade styrelsen hösten 1929 avtal med firman Sporrong om tillverkning av manschettknappar med skolans emblem (det s. k. mössmäkret) på botten av grön emalj. Kamratmärket har blivit mycket populärt bland såväl föredettingarna som elever och tillfört föreningen ett välkommet ekonomiskt tillskott.

Inför rektor Gauffins femtioårsdag den 17 september 1929 igångsatte styrelsen bland de gamla lundsbergarna en insamling till en hedersgåva i form av bidrag till ett oljeporträtt av jubilaren. Penninggåvan, cirka 1,300 kr., jämte en i skinn bunden textad adress med givarnas namn överlämnades till rektor Gauffin på födelsedagen av Rising. Det sedermera av konstnären Ivar Kamke målade porträttet har av rektor Gauffin överlämnats till skolan, där det upphängts i samlingssalen.

Redan i början av 1920-talet hade inom föreningen diskuterats möjligheten att skapa en gamla lundsbergares kamratfond, avsedd att användas huvudsakligen till inbördes hjälp. Hösten 1922 meddelade styrelsen, att den dryftat denna fråga men ansett den böra vila i avvaktan på lämpligt tillfälle, ty efterkrigskrisens verkningar voro ännu kännbara. Frågan upptogs åter av Nils af Kleen i en artikel i Lundsbergarens aprilnummer 1929, och på hans initiativ bildades en kommitté av några intresserade kamrater, däribland ledamöter av F.G.L:s styrelse, som uppgjorde ett förslag till stadgar för en blivande fond. Vid vårmötet den 4 juni 1929 på Bellmansro diskuterades stadgeförslaget, vilket efter någon omarbetning överlämnades till föreningens styrelse. Denna vidtog ytterligare några ändringa och framlade så i skoltidningens oktobernummer och vid årsmötet 1929 slutgiltigt förslag till bildande av en kamratfond. Santesson redogjorde vid mötet för avsikten med detta för de gamla lundsbergarna och i viss mån även för Lundsberg viktiga projekt och meddelade att vid en preliminär undersökning löften hade lämnats om bidrag på sammanlagt 14,000 kronor, varför det kunde synas tänkbart att inom rimlig tid uppnå den minimisumma av 20,000 kronor, som skulle erfordras, innan utdelning från fonden kunde komma i fråga. Styrelsens förslag sekunderades av Anders Cederström, som i ett varmhjärtat anförande framhåll, att kamratfonden vore en idé i samma anda som William Olssons testamente och borde kunna lämna ett värdefullt stöd åt lundsbergstanken. Mötet beslöt därpå enhälligt att antaga stadgeförslaget samt uppdrog åt styrelsen att sätta igång insamlingen av bidrag.

Kamratfonden har enligt stadgarna till uppgift att bidraga till stärkande av sammanhållningen mellan gamla lundsbergare inbördes samt mellan dem och Lundsbergs skola. Den må användas för a) beredande av ekonomisk hjälp åt medlemmar av Föreningen Gamla Lundsbergare, vilka för sin fortsatta utbildning, på grund av sjukdom eller av annan anledning äro i behov av hjälp; b) lämnande av understöd åt avliden medlems maka eller barn, där sådan hjälp kan anses påkallad; c) beredande av elevplats på Lundsberg för barn till medlem eller avliden medlem eller lämnande av bidrag till sådant barns skolgång på Lundsberg; d) annat ändamål, som gagnar fondens syfte. Av fondens medel må allenast avkastningen tagas i anspråk för de angivna ändamålen; dock må en mindre del av fondens kapitaltillgångar, högst en femtedel, disponeras för utlåning till föreningens medlemmar. Så länge fondens inbetalade eller tecknade kapital understiger 20,000 kr., skall avkastningen i sin helhet läggas till kapitalet; därefter skall av den årliga avkastningen minste en femtedel läggas till kapitalet.

Styrelsen igångsatte omedelbart insamlingen av medel till fonden. Tjugofem gamla lundsberare tecknade förbindelser om inbetalning av bidrag inom en viss tidrymd, vanligen fem år, och dessutom bidrogo ett femtiotal föredettingar med större eller mindre kontaktbelopp. En utanför föredettingarnas krets stående lundsbergsvän, grosshandlare Valfrid Andersson, gav genom Cederström ett preliminärt muntligt löfte att bidraga med en större summa; detta löfte infriade han år 1939 med en gåva av icke mindre än 7,000 kronor. Emellertid växte fonden icke i den takt, som initiativtagarna hade hoppats; orsakerna härtill torde ha varit flera, men en av dem var säkerligen de försämrade ekonomiska konjunkturerna i början av 1930-talet. Efter det första året tillkommo inga ytterligare bidragsutfästelser och kontantinbetalningarna sackade efter. År 1931 i november utgjorde fondens tillgångar 3,100 kr., år 1932 6,100 kr., år 1935 9,500 kr., år 1938 14,000 kr. och år 1939, sedan grosshandlare Anderssons gåva influtit, 21,400 kr., varigenom det för utdelning fastställda kapitalbeloppet uppnåtts.

Ett tillfälligt kursfall på de värdepapper, i vilka en del av fondens tillgångar placerats, fördröjde dock ytterligare några år möjligheten att stadgeenligt utnyttja avkastningen men från och med år 1943 har ett stipendium på 500 kr. utgått till föredettingssöner vid skolan. Den 31 oktober 1945 uppgick kapitalbehållningen i fonden till 23,800 kr. och avkastningen av fondens värdepapper och bankräkningar det senaste året utgjorde omkring 630 kr.

Föredettingarnas kärlek till sin gamla skola har under alla år tagit sig uttryck bland annat i besök på Lundsberg där de alltid mottagits med stor gästfrihet. Under många år var det vanligt att gamla lundsbergare infunno sig på studentexamensdagen. Av olika anledningar, bl. a. osäkerheten om när dagen skulle infalla, ansågs det emellertid lämpligt att ordna en särskild, på förhand bestämd dag för “gamlingarnas” besök på Lundsberg. Ett förslag härom hade framförts av styrelsen vid årsmötet 1929, sedan föreninges sekreterare dessförinnan rådgjort i frågan med rektor Gauffin. Förslaget fick ett gynnsamt mottagande, och i samarbete med föreningen ordnade skolan lördagen den 17 maj 1930 den första föredettingsdagen på Lundsberg med ett tjugotal deltagare, herrar och damer. Detta försök blev i allo lyckat, men på förslag av rektor förlades nästa års föredettingsdag till pingsten, då längre tid och bättre inkvarteringsmöjligheter stodo till buds än vid ett vanligt veckoslut. Detta pingstmöte 1931 blev också en strålande fest med c:a 70 deltagare, för vilka skolan vidtagit en hel del arrangemang, bl. a. gemensam middag i gymnastikksalen. Denna gång tävlade de gamla lundsbergarna för första gången om det på Carl-Philip Bondes initiativ vid fjolårets möte uppsatta vandringspriset för en tre-grens-tävlan mellan hemmen; det säger sig nästan självt att priset denna och följande gånger hemfördes av Forest Hill, vars smågrabbar hade rätt att tillgodogöra sig tennpokalens kolafyllning. Föredettingsmöten på Lundsberg ha sedan avhållits åren 1932, 1933, 1934, 1936, 1939, 1941 och 1945. Olika orsaker, bl. a. oläglig tid för pingstens infallande samt krigsårens besvärligheter av skilda slag, ha gjort att föredettingsmöten ej kunnat anordnas alla år.
Till Lundsbergs kyrkas invigning den 5 oktober 1930 ordnade föreningens styrelse en insamling bland gamla lundsbergare för inköp av en gemensam gåva. Till kyrkan överlämnades ett exemplar av bibliofilupplagan av Gustaf V:s kyrkobibel i band av vitt antikpergament, varjämte på försättsbladen intextades en dedikation med de c:a 200 givarnas namn.

Vid årsmötet 1931 anslog föreningen medel för att gamla lundsbergare tillsammans med stiftelsen skulle kunna förvärva och till skolan överlämna ett av Donald William-Olsson utfört porträtt av skolans preses, landshövding Fabian De Geer. – Följande år ordnade styrelsen en insamling till en bröllpsgåva från gamla lundsbergare till prins Gustaf Adolf och prinsesssan Sibylla; jämte en lyckönskningsadress överlämnades till prinsparet en av Donald William-Olsson utförd oljemålning med lundsbergsmotiv.

Valborgsmässoelden på Lundsberg tillhör varje lundsbergares käraste minnen, och ofta ha föredettingarna sökt sig till sin gamla skola den 30 april. För lundsbergare i Stockholm med omnejd bjöds år 1932 tillfälle till gemensamt valborgsmässofirande i lundsbergsstil med brasa och knytkalas på herrskapen Henrik och Sten Hegardts gård Thorsätra. Brasan “hopknegades” av några föredettingar redan den 17 april och på valborgsmässoaftonen samlades ett femtiotal herrar och damer till en utomordentligt stämningsfull och glad brasafton hos de gästfria värdfolken. Liknande brasfester ordnades även år 1933 på Riksten av Anders Cederström, år 1935 på Sturehofs egendom av Gösta Bonde och år 1938 återigen av Sten Hegardt på Thorsätra.

År 1932 utarbetades ånyo en adressförteckning över gamla lundsbergare, upptagande mer än 400 namn. Dessutom infördes i denna matrikel en fullständig lista över samtliga från Lundsbergs skola avgångna elever, lärare och andra befattningshavare med uppgifter om tiden för deras vistelse på Lundsberg. Arbetet på denna matrikel, som omfattade ett sextiotal sidor, utfördes till väsentlig del av Arthur Mattsson, vilken under åtskilliga år var suppleant i styrelsen och senare (1934-39) ordinarie ledamot.

Vid årsmötet 1933 förklarade styrelsen, att den ansåg tiden vara inne att ge nya och yngre män tillfälle att taga ledningen i föreningen, särskilt som några av styrelseledamöterna hade tjänstgjort i tio till tjugo år. På årsstämmans hemställan kvarstod sekreteraren Lindström för att ännu någon tid uppehålla kontinuiteten i arbetet, men de övriga ledamöterna Rising, Santesson, Holmberg och Sievert avgingo. Till ny styrelse valdes Anders Cederström, ordförande, Bertil Unger, vice ordförande, Herbert Lindström, sekreterare och kassaförvaltare, Gustaf (Lulle) Bonde, klubbmästare, och Åke Setterwall; av dessa hade Cederström, Setterwall och Bonde tidigare varit suppleanter. Rising och Santesson utsågos till föreningens revisorer och ha allt sedan dess beklätt denna befattning. – Enligt årsberättelsen den 15 november 1933 var medlemsantalet 264 och föreningens tillgångar uppgingo till 9,900 kr., varav 4,000 kr. utgjorde särskilt bokförda avgifter för 32 ständiga medlemmar.

Tanken att bilda lokala underavdelningar av föreningen i olika delar av landet hade framförts vid skilda tillfällen under årens lopp, bl. a. av Carl-Philip Bonde i en artikel i Lundsbergaren hösten 1929. Många gånger under årens lopp hade det också förekommit att gamla lundsbergare i någon stad, exempelvis Uppsala eller Skövde, eller inom en viss landsända, såsom Skåne eller Göteborgstrakten, samlats till mer eller mindre utformade kamratmöten. Den första fullt organiserade underavdelningen till F.G.L. bildades för västra Sverige vid ett sammanträde den 19 september 1934 på Lorensberg i Göteborg. Vid möte den 1 november 1935 konstituerades “Västsvenska kretsen” definitivt genom antagande av stadgar i nära anslutning till moderföreningens. Den första styrelsen bestod av Axel Calvert, ordförande, Thhorbjörn Holm, vice ordförande, Torkel Hyltén-Cavallius, sekreterare, Gösta Larsson, skattmästare, James C. R. Dickson, klubbmästare, och Carl-Eric Ahlberg. Göteborgsavdelningen har under de gångna åren visat mycket stor livaktighet och uppehållit såväl kamratbanden genom välordnade sammankomster som förbindelserna med Lundsberg och med moderföreningen. – För södra Sverige bildades en lokalförening år 1942, som höll konstituerande sammanträde på Hotell Kramer i Malmö den 6 juni. Till ordinarie ledamöter av “Södra kretsens” första styrelse utsågos Ulf Olsson, ordförande, Olav Jensen, vice ordförande, Carl-Philip Bonde, sekreterare, Ivar Borg och Bengt Kärfve. Sin första lundsbergsafton höll lokalavdelningen den 31 oktober 1942 på Hotell Tunnelns festvåning i Malmö med 27 föredettingar jämte damer. – Moderföreningen lämnar årligen visst ekonomiskt bidrag till de västsvenska och sydsvenska lokalavdelningarna, och dessa äro sedan år 1942 representerade i F.G.L:s styrelse med vardera en ordinarie ledamot (år 1945: Erik Wijk resp. Ulf Olsson).

Den 30 januari 1936 firade skolan sitt 40-årsjubileum med en högtidlighet på Lundsberg. Föreningen representerades av sin ordförande Cederström, som därvid framförde de gamla lundsbergarnas hälsningar och meddelade föreningens avsikt att redigera och bekosta en minnesskrift över skolans historia, som skulle överlämnas vid femtiårsjubileet år 1946.

Vid årsmötet 1937 framförde styrelsen ett förslag att utvidga föreningens verksamhet genom att av de inflytande årsavgifterna avsätta medel till årliga stipendier vid Lundsbergs skola för söner till gamla lundsbergare. För att möjliggöra detta skulle årsavgiften för medlemmar, som uppnått 25 års ålder, höjas från 10 till 15 kr., varav 5 kr. skulle gå till stipendierna. Styrelsens förslag godkändes av mötet, och fr. o. m. år 1938 har föreningen årligen kunnat utdela två stipendier på vartdera 500 kronor. Det visade sig dock, att föreningens merinkomster till följd av höjningen av årsavgiften för årsbetalande medlemmar icke blevo tillräckliga för att utan ansträngning av föreninges ekonomi betala tvenne dylika stipendier. Sedan år 1943 har därför blott det ena stipendiet bekostats av föreningens egna medel, medan det andra, som nämnts, bestritts av kamratfondens avkastning. Det har inom föreningen diskuterats, huruvida det var lyckligt att årsavgiften sålunda höjdes, vilket kan tänkas ha avhållit en del föredettingar från medlemskap, men å andra sidan är det otvivelaktigt att stipendierna för “våra grabbar på Lundsberg” utgjort ett starkt och värdefullt band mellan skolan och de gamla lundsbergarna. Icke minst ha initiativtagarna och bidragsgivarna till kamratfonden med tillfredsställelse sett att deras uppoffringar numera i denna form komma både skolan och föredettingarna till godo.

År 1938 fyllde föreningen 25 år, och med anledning därav arrangerade styrelsen – närmast den nye klubbmästaren Ulf (Olle) Houmann – en glansfull jubileumsmiddag med damer på Gillet. Omkring 170 personer deltogo i mötet, vars karaktär av jubileum ytterligare förhöjdes genom att lektor Walter Fevrell till föreningen donerade en av Donald William-Olsson målad tavla med lundsbergsmotiv och Anders Cederström skänkte en ordförandeklubba, vilken han ej själv fick använda, eftersom han samma dag avgick från ordförandeposten. Han efterträddes på denna av Gösta Bonde, som sedan dess handhaft klubban. Vid samma möte utträdde Herbert Lindström ur styrelsen.

Den 13 april 1939 hölls ett diskussionsmöte i Stockholm rörande byggnadsplanerna på Lundsberg, varvid Tage William-Olsson, som ju under årens lopp nedlagt ett mycket stort arbete på denna fråga, gav en redogörelse för det då föreliggande projektet. Diskussionen blev synnerligen livlig och en resolution antogs med vädjan till lundsbergsrådet att taga det föreslagna ombyggnadsprojektet under förnyad prövning.
Såsom antytts härovan har föreningen brukat uppvakta lundsbergare och lundsbergsvänner på födelsedagar och andra bemärkelsedagar med hälsningar och gåvor av olika slag. För att ge dessa uppvaktningar och hedersbetygelser en på samma gång personlig, enkel och värdig karaktär tog styrelsen i december 1938 upp tanken att skapa ett föreningens eget hederstecken i form av en minnesmedalj. Föredettingen Lars-Erik Husberg fick i uppdrag att rita ett förslag, och sedan detta godkänts av styrelsen blev medaljen präglad. Denna minnesjetong bär på framsidan en flammande vårdkas, omgiven av en sluten kedja, symboliserande sammanhållningen, samt föreninges namn. Frånsidan prydes av en eklövskrans, inom vilken mottagarens namn graveras. Det första exemplaret i guld överlämnades till rektor Danielson på hans sjuttiofemårsdag 1939, till vilken föreningen även ordnade en insamling. Det andra exemplaret av medaljen i guld överlämnades till rektor Gauffin på hans sextioårsdag och det tredje till direktör Rising på hans femtioårsdag samma år. Hittills har föreningen utdelat 20 minnesmedaljer, därav följande i guld och silver:

Guld: rektor Frits Danielson (1939), rektor Einar Gauffin (1939), direktör Gunnar Rising (1939), konsul N. Chr. Jensen (1942), fru Maria William-Olsson (1942), gymnastikdirektör Eugén Bolmstedt (1943). Silver: herr Arvid Carlstedt (1939), fröken L. Natt och Dag (1941), pastor Verner Lind (1941), justitierådet Per Santesson (1942), direktör Ulf Houmann (1943), lektor Ivar Malmborg (1944).

Krigsåren medförde även för lundsbergsföreningen åtskilliga svårigheter, bl. a. som följd av att styrelsens medlemmar långa tider voro inkallade i militärtjänst. Under en stor del av 1940 måste sålunda Gardar Sahlberg överlämna sekreterarearbetet till en förutvarande sekreterare – som senare också blev inkallad – och antalet föreningsledamöter sjönk från 250 år 1939 till 185. Redan följande år var dock medlemstalet mer än återhämtat och uppgick i november 1941 till 275, en siffra som nästan uppnådde det dittillsvarande rekordet av år 1932 (288 meldemmar). Föreningens tillgångar utgjorde i november 1941 17,000 kronor.

År 1941 beslöt styrelsen att ersätta den nu nära tio år gamla matrikeln med en ny upplaga. Arbetet uppdrogs åt sekreteraren vid skolan, hr Olle Ström, som lade en god grund. Det slutliga redigerandet och införskaffandet av svåråtkomliga uppgifter omhändertogs av styrelseledamoten Olle Houmann, som nedlade ett enastående energiskt och uppoffrande arbete på att få förteckningen och personuppgifterna fullständiga. Detta lyckades också tack vare ett gott detektivarbete, och när “Gamla Lundsbergare 1896-1942” hösten 1943 förelåg i tryck, innehöll den namn och data för samtliga de 1,235 elever, som utgått från Lundsberg, samt uppgifter om alla lärare, husmödrar och andra befattningshavare vid Lundsbergs skola under nämnda period. Detta kalenderverk, som omfattar 230 sidor, kommer att äga ett bestående värde för Lundsberg och lundsbergarna och utgöra en fast grund för senare kompletteringar.

Såsom tidigare framgått av historiken i denna minnesskrift blev 1942 ett för Lundsbergs skola händelsefyllt och för framtiden avgörande år, då de gamla lundsbergarna mer än vid någon föregående tidpunkt fingo känna tyngden av det ansvar, som lagts på deras skuldror av skolans grundare. När frågorna om stiftelsens ekonomi och byggnadsplanerna i början av året ledde till att genomgripande finansiella och organisatoriska förändringar framstodo såsom nödvändiga, togos de föreliggande problemen upp till diskussion även inom F.G.L., bl.a . vid informationsmöten i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg, till vilka samtliga forna elever inbjödos. Vid dessa möten talade fullmäktiges ordförande Rising om utvecklingen inom stiftelsens förvaltning, Cederström om de av fullmäktige planerade åtgärderna och skolans verkställande direktör Sune Tamm om hur den finansiella rekonstruktionen var avsedd att genomföras. Planen innebar, som bekant, bl. a. att till Lundsbergs skolas byggnadsfond anskaffa minst 500,000 kr., varvid man hoppades att gamla lundsbergare skulle bidraga med minst hälften, därigenom visande att skolan hade ett reellt stöd i sina forna elever. Skolan vädjade ej heller förgäves till föredettingarna. Redan vid årets slut hade gamla lundsbergare tecknat över 200,000 kr., och summan ökades under de närmast följande åren, icke minst tack vare gymnastikdirektör Bolmstedts energiska arbete, så att den nu uppgår till 318.000 kr., varav över 270.000 kr. inbetalts till stiftelsen. De beloppp, som 491 föredettingar bidragit med, variera mellan 5 kr. och 35.000 kr.

Vid rektor Gauffins avgång från skolan vid årsavslutningen 1942 överlämnades till honom genom föreningens vice ordförande Åke Setterwall en textad hyllningsadress från föreningen.

Lundsbergsaftonen den 21 november 1942 blev i flera avseenden ett märkligt möte. Icke mindre än 154 lundsbergare deltogo, däribland Lundsbergs tre rektorer genom tiderna, Danielson, Gauffin och Lindström, vilka samtliga höllo tal vid supén. För många föredettingar blev detta det första tillfället att sammanträffa med och lära känna skolans nye rektor. Vidare deltog såsom föreningens hedersgäst fru Maria William-Olsson, som samma dag fyllde 80 år och blev föremål för varma hyllningar, framburna bl. a. av ordföranden Gösta Bonde, som till henne överlämnade föreningens minnesmedalj i guld; tidigare på dagen hade en deputation till jubilaren överlämnat en penninggåva på 2,000 kronor, som åstadkommits genom en av föreninges styrelse ordnad insamling bland gamla lundsbergare.

Vid årsstämman avgick Gardar Sahlberg från sekreterarbefattningen, som han beklätt i åtta år, och efterträddes av sin broder Folke Sahlberg, som sedan dess är föreningens sekreterare och kassaförvaltare. – Föregående kväll hade “teaterkungen” Gustaf Wally reserverat Oscarsteaterns parkett vid en recettföreställning av operetten “Teaterbåten” till förmån för lundsbergsinsamlingen. Icke mindre än c:a 350 lundsbergare med damer fyllde parketten.

Genom en frikostig donation från en för Lundsberg varmt intresserad målsman ställdes våren 1942 en summa till stiftelsens förfogande att användas till förfärdigande av en Lundsbergs skolas fana. Frågan om fanans utseende och utförande blev på hösten samma år överlämnad till F.G.L:s styrelse för handläggning. Sedan olika förslag dryftats, dels med den heraldiske konstnären Einar Kedja, dels med gymnasistföreningen på Lundsberg, beslöt styrelsen i september 1943 antaga ett av hr Kedja utfört och av riksheraldikern rekommenderat förslag, vilket även kom till utförande. Den vackra och originella fanan, som i två fält bär de symboliska tecknen “elden på berget” och Värmlands örn, togs för första gången i bruk vid Lundsbergs skola i juni 1944.

Föreningens trettiårsjubileum firades vid lundsbergsafton med damer på Strand Hotell den 20 november 1943. Bland de 260 deltagarna befunno sig hertigparet av Västerbotten, fru Maria William-Olsson och de tre lundsbergsrektorerna samt, som så många gånger förut, fru Astrid Gauffin. I det av klubbmästaren Olle Houmann välordnade programmet ingick bl. a. en bordsvisa av Gardar Sahlberg till Bolmstedts ära (“Det var Bolm, Bolm, Bolm …”) och ett versifierat tal för kvinnan av Folke Sahlberg. Kitan Bolmstedt hyllades för sina insatser som insamlare till byggnadsfonden och Olle Houmann fick silvermedaljen för matrikeln. – Vid årsstämman avgick Åke Setterwall ur styrelsen, i vilken han varit vice ordförande sedan 1935 och gjort ett gott arbete; vice ordförande är sedan 1943 Björn Edström.

Föreningens medlemsantal, som från år 1941 till år 1943 segrats från 275 till 340, gick år 1944 tillbaka med ett tjugotal, vilket föranledde styrelsen att år 1945 göra en extra propaganda för medlemsvärvning, dels genom att utsända en broschyr, dels genom att anlita direktör Bolmstedts hjälp. Detta arbete gav gott resultat, vilket framgår av att antalet medlemmar den 31 oktober 1945 uppgick till 384 stycken, varav 16 hedersledamöter. Detta innebär, att nära en tredjedel av alla från Lundsberg under ett halvt sekel utgångna elever för närvarande äro medlemmar av F.G.L., vilket väl kan sägas tyda på ett gott intresse bland föredettingarna för föreningen och dess uppgifter.

Av de senast framlagda räkenskaperna framgår, att föreningens tillgångar i kontanter och värdepapper (kamratfonden oberäknad) uppgå till 24,000 kronor, varav 16,350 kr. utgöra fonderade avgifter för ständiga medlemmar. Det kan måhända förefalla någon, som om dessa penningtillgångar vore överflödande stora för en kamratförening av F.G.L:s typ, men med nuvarande låga ränteavkastning och med de omkostnader och åtaganden som föreningen har att bära har det årliga överskottet med undantag för det senaste året varit av tämligen blygsam omfattning. För dem, som i Föreningen Gamla Lundsbergare se en organisation med betydelsefulla uppgifter, är det blott tacksamt att kunna konstatera att den äger en relativt god ekonomisk grund.

I sin nuvarande form lämnar föreningen icke något direkt ekonomiskt bidrag åt Lundsbergs skola annat än genom de förutnämnda stipendierna. Det har bland medlemmarna under de senaste åren förts fram olika förslag att inom eller vid sidan av föreningen bilda en organisation, exempelvis i form av en intressent- eller garantförening, vilken skulle utgöra ett mera fast ekonomiskt stöd för skolan bland föredettingarna. Dessa planer, vilka säkerligen principiellt ha många förespråkare bland de gamla lundsbergarna, ha ännu icke realiserats, delvis på grund av att man ej funnit en allmänt godtagbar form för en dylik organisation. Men icke minst bland föredettingar av äldre årsklasser tycks intresset vara stort för tankar i denna riktning, och hithörande spörsmål komma säkerligen att dryftas i fortsättningen.

Måhända har denna rapsodiska och i huvudsak torrt konstaterande krönika över Föreningen Gamla Lundsbergares liv och verksamhet under dess första tredjedelssekel i någon mån gett intryck av att föreningen varit till både gagn och glädje för lundsbergarna och Lundsbergs skola. Från en liten kamratkrets har föreningen under årens lopp vuxit ut till en ganska stor organisation, vilken väl ännu icke nått sitt optimum, även om man måste räkna med att medlemsantalet i en framtid kommer att bli beroende av relationen mellan tillkommande och frånfallande föredettingar. Under de första åren av sin tillvaro omfattade föreningen, som ju bildades ungefär femton år efter det att Lundsbergs skola börjat sin verksamhet, i stort sett en tämligen jämnårig krets av förutvarande elever. Numera sträcker sig åldersfördelningen från sextiofemåringar (Herman Gustaf Geijer) ned till tonåringar. Givetvis medför denna stora spridning, att intressen och synpunkter i viss mån variera inom olika åldersgrupper, även om de ha mycket gemensamt i kärleken till den gamla skolan och minnena därifrån äro starkt sammanhållande band. Vid det senaste årsmötet framhöll också föreninges ordförande, Gösta Bonde, att tiden nalkas då vissa ändringar i F.G.L:s organisation framstå såsom önskvärda för att dels ge tillfällen till mera sluten samvaro inom skilda åldersgrupper, dels ge ökad bredd åt föreningens ledning. Dessa och andra frågor rörande föreningens verksamhet kunna väl komma att leda till ändringar och utbyggnader i den nuvarande organisationen, men torde icke försvaga de gamla lundsbergarnas vilja att hålla samman i sin förening, dem själva till glädje och Lundsberg och lundsbergstanken till fromma och gagn.

Kontakta oss

Skicka ett mejl till oss så återkommer vi till dig så snart vi kan.

Skickar

©2017 Lundsbergs Skola – Grundad 1896

+46 (0)550 74 05 00      maho@lundsbergsskola.se