Kontakta oss på    +46 (0)550 74 05 00     maho@lundsbergsskola.se

Lundsbergare – Du äger skolan

WO_sepia_stora

William Olsson porträtterad av Henry B. Goodwin, en av det tidiga 1900-talets främsta svenska fotografer.

Tal vid Lundsbergs skolas terminsafslutning den 12 juni 1906

Då jag frångår den vana jag haft att ej tala vid dessa årliga sammanträffanden, sker det därför att en ändring förestår, som gör, att jag sannolikt nästa gång vi träffas ej längre äger skolan. Skolan har existerat något öfver tio år; tanken att börja med en skola upprann hos mig, då mina äldsta pojkar började nalkas skolåldern; vid den tiden träffade jag min vän Danielson i London; jag förmådde honom öfvergifva den verksamhet han planerat för sig, och sedan den dagen har han ej haft annat mål för ögonen än skolans och dess lärjungars bästa. När jag tänker på huru helt och osjälfviskt han ägnat sig åt verket utan tanke på egen fördel, kan jag ej annat än känna min förtjänst liten; han har mot en nödtorftig utkomst ägnat sig helt åt skolan, hvaremot jag endast afstått en del af mina inkomster – kanhända delvis påverkad af en viss högfärd att icke vilja misslyckas i ett försök, som ådrager sig så mycken uppmärksamhet. Emellertid är det bra, som det är, och är det roligt att vi icke gåfvo tappt under den kritiska tiden.

Antalet lärare och lärjungar har under de gångna vårterminerna utgjort:

18963 lärare5 lärjungar
18975 "13 "
18987 "28 "
18999 "40 "
19009 "54 "
19019 "57 "
19028 "57 "
19038 "64 "
190410 "59 "
190511 "73 "
190613 "88 "

Jag vill fästa uppmärksamheten vid minskningen af lärjungeantalet under läsåret 1903-1904 jämfördt med 1902-1903. Jag tror, att denna minskning ägde rum på grund af föräldrars ovisshet angående skolans läsplan och dess anslutning till rikets undervisningsanstalter; det var denna minskning, som kom oss att besluta skolans utvidgning med gymnasialklasserna slutande med studentexamen. Flera af våra vänner ha betviflat klokheten af denna åtgärd, och jag har själf varit tveksam, men hvad som mest påverkat mig att taga steget ut, har varit det förhållande, att ett högre läroverk verkar mera dragande på goda lärarekrafter och följaktligen höjer lärarekollegiets mognad och auktoritet såväl inom som utom skolan. Under skolans första år hörde jag ofta inom skolvärlden sägas, att man ej kunde vänta, det goda lärarer skulle begrafva sig vid en liten skolan på landet; detta sätt att se saken har nu minskats betydligt, och tenderar det nu därhän, att lärare, som känna till Lundsberg, säga, att de från synpunkten af sin egen utveckling lika gärna vilja vara där som någonstädes i Sverige utom kanske de största städerna. Vi ha t. o. m. ett exempel i vår skola på en lärare, som nyligen utnämnts till docent vid högskolan i Göteborg, men som, för att få vara kvar hos oss, med afsevärdt personligt omak ordnar så, att han samtidigt kan uppfylla sina föreläsningsskyldigheter i Göteborg och sin tjänstgöring här.

Vare sig beslutet att utvidga skolan med gymnasium var klokt eller oklokt, har det haft till följd, att antalet anmälningar öfverstiga vår förmåga att taga emot elever, och är det klart, att när vi ha nått denna punkt, så måste frågan uppstå: “huru skola vi bära oss åt, för att skolan må allt framgent behålla detta förtroende?”. Den kan uppenbarligen endast behålla förtroendet genom att göra sig förtjänt däraf. Huru skall man då kunna bästa ställa för framtiden?

Jag fick en idé för två år sedan. Jag är säker på, att alla, som voro här vid afslutningen 1904, minnas det tal som Brukspatron Hugo Tamm höll, då han skänte två stipendier till oss med bestämmelsen, att det ena skulle utdelas af lärjungarne själfva.

Då jag lyssnade till detta uppbyggliga tal, tyckte jag, att ett ljus gick upp för mig; jag fick en vägledning just i fråga om det svåraste i Lundsbergsproblemet, nämligen framtiden. Brukspatron Tamm visade förtroende för lärjungarne genom att anförtro åt dem handhafvandet av ett stort stipendium; jag tyckte att hans exempel manade till efterföljd. Ni gossar, som han redan idag visar så stort förtorende, borde kunna, om några år, anförtros än mera. Huru skulle det vara, om man helt enkelt tänkte sig att anförtro skolan åt Eder i framtiden; att vi äldre, Edra föräldrar, målsmän och lärare, skulle, medan Ni äro unga, betrakta oss endats som Edra förmyndare, till dess Ni äro vuxna att själfva träda i vår plats?

Denna tankegång har sedermera mer och mer gripit sig fast hos mig. Jag tror, att om Ni veta, att skolan tillhör Eder, skall den blifva Eder kärare, och det är på Eder och blifvande lärjungars kärlek till skolan, som jag vill att skolans framtid skall byggas. Jag vill, att redan när Ni komma tillbaka hit till hösten, Ni skola känna, att Ni komma till Edert eget, och att de äldsta af Eder, Ni som redan om ett år äro färdiga att pröfvas tilll studentexamen, skola känna, icke så mycket att Ni skola skiljas från Ludnsberg utan att tiden nalkas, då Ni kunna som mogna Lundsbergare taga Eder del af ansvaret. Ansvar för hvad? Att skolan hålles ren, fin och lifskraftig för de skaror af ungdom, som följa efter Eder.

Jag tänker mig 20 år framåt i tiden, då den yngste af Eder är trettio år gammal. Under tiden ha flera hundra Lundsbergare kommit ut i världen; Ni och alla Lundsbergare ha rösträtt i skolans angelägenheter. Ni ha naturligtvis en gång i månaden erhållit skolans tidskrift och därigenom följt med dess utveckling, och en stor del af Eder har med glädje och intresse samlats till de årliga sammanträden, där allting som skett under gångna året dryftats och Ni själfva haft angenäma kamratmöten, därvid Ni upplifvat gamla minnen. Jag tänker mig, att Lundsbergs skola mera än de flästa andra skolor skall hafva kunnat hålla samman kamrater äfven sedan de lämnat skolan, därigenom att alla veta, att de hafva åtminstone en gemensam plikt, nämligen den mot skolan, som utbildat dem. Jag hoppas, att Lundsberg skall få något tillbaka från Eder, när Ni blifvit själfständiga hvar på sitt håll ute i världen; och liksom Ni aldrig kunna glömma föräldrahemmet och skulle, om olyckan drabbade detsamma, känna det som egen olycka, vill jag hoppas, att en snarlik känsla skall utveckla sig hos gamla Lundsbergare för skolan. Sådana skolor finnas i England, hvarför skulle vi ej få dem i Sverige? Om en olycka inträffar i Eton eller Harrow eller något missförhållande yppar sig, eller om en ny rektor skall tillstättas, eller något som hälst af vikt för skolan sker, göra genast hundratals gamla lärjungar sina röster hörda från alla delar af landet. Skolans heder skall upprätthållas! Jag tycker mig märka, att en sådan “Lundsbergs-anda” redan börjat vakna hos oss. Jag tror, att när vår skola brann upp i våras, kände vi det ganska djupt. Jag har icke glömt det förslag som framkastades af några bland Eder, att Ni skulle erbjuda mig de pängar, Ni skramlat ihop till skidtäflingspriser, att hjälpa till med nybygget; när jag hörde det förslaget, blef jag nästan glad att skolan hade brunnit.

Ja, nu har jag talat om för Eder hvad jag vill, nämligen att Lundsbergs skola skall tillhöra Lundsbergs pojkar. Jag måste nu i största korthet redogöra för huru det skall gå till.

I fjol höst bad jag fyra i Stockholm bosatta fäder till lärjungar här, nämligen Brukspatron Hugo Tamm, Grefve Fr. Wachtmeister, f.d. statsrådet S. Bièsert och v. Häradshöfding Henrik Santesson konferera med mig om saken, som de beredvilligt lofvade göra. Jag framlade till dem de förslag till bildande af en särskild stiftelse, till hvilken jag skulle afstå den del af Lundsbergs egendom, på hvilken skolan och skolhemmen äro belägna, jämte några hundra tunnland skog och mark. Jag föreslog, att stiftelsen skulle förvaltas av en styrelse, tillsatt tillsvidare af lärjungarnes föräldrar och målsmän samt lärarekollegiet; men att i mån som det började blifva tillgång på gamla lärjungar, mogna att utöfva rösträtt, tillsättandet af styrelsen undan för undan skulle ske af dem.

Förslaget bemöttes välvilligt af nämnda komité; den ansåg emellertid, att skolans framtida bestånd endast kunde betryggas genom en garantifonds bildande för att täcka eventuella förluster. Som bekant har Lundsberg aldrig begärt något statsanslag. Med nuvarande lärjungeantal uppgå skolans bruttoinkomster till kr. 90,000 årligen; detta belopp är icke tillräckligt för att täcka kostnaderna, men jag beräknar, att med tillkomsten af ett elevhem till, hvarigenom bruttoinkomsterna blefve kr. 120,000 årligen, och med stiftelsens tillgångar fria från annan skuld än en årlig betalning af kr. 5,000 till en lärarepensionsfond, skall inkomst- och utgiftsstaten icke visa större brist än att det statsanslag, som ett högre elementarläroverk sannolikt kan påräkna, skall fylla densamma. Emellertid gladde mig komiténs förslag till bildande af en garantifond, och det är att hoppas, att den kan blifva så pass stor, att dess afkastning kan i framtiden möjliggöra beredandet af platser i skolan för mindre bemedlade lärjungar.

Hvad skolans omedelbara styrelsesätt beträffar, var komitén af den meningen, att det vore änskvärdt, att den blefve oförändrad ännu några år och att jag själf skulle fortfarande såsom hittills vara stiftelsens styreman. Samtidigt skulle genom stiftelsens stadgar allt göras i ordning för den ändring som förr eller senare måste komma, då förfall inträffar för mig. Hvad garantifonden beträffar enades vi om, att denna skulle förvaltas af tre förtroendemän.

Kommitténs förslag, att jag tills vidare skulle vara stiftelsens styresman, – på samma gång som jag enligt stadgarne när hälst kan afgå eller afsättas – tilltalar mig mycket. Förslaget till bildande af en stiftelse har ej framkommit därför att jag vill draga mig undan vare sig ansvar eller omtanke utan endast därför att jag vill, medan ännu hälsa och krafter äro goda, att skolan och dess framtid betryggas oberoende af mig. Ett alltjämt växande lärare- och annan af skolan beroende personal, skolans förhållande till det allmänna och dess behof af förtroende göra, att formen för dess tillvaro ej längre bör vara, att den är en enskild persons egendom. Att jag med glädje ställer mig till disposition, så länge skolan har nytta, verklig eller inbillad, af mig, följer af sig själf. Det skulle t.o.m. glädja mig att få vara kvar, till dess alla våra nuvarande lärjungar och åtskilliga till äro röstberättigade deltagare uti stiftelsens årssammanträden.

I och för stiftelsens bildande har landtmäteriförrättning redan ägt rum; stadgarne för stiftelsen äro under utarbetning och torde inom kort komma att tillsändas samtliga föräldrar och målsmän, liksom äfven en inbjudan att deltaga uti bildandet af garantifonden. I fråga om denna inbjudan vill jag här uttryckligen säga, att ehuru den sändes till alla föräldrar och målsmän, så vet jag fullkomligt väl, att mångas förtroende till skolan kostar dem redan i skolafgifter så mycket de har råd att betala; det sättes därför icke i fråga att någon, som ej har råd att deltaga i fondens bildande, skall, för det han har söner här, känna någon som hälst moralisk skyldighet i detta afseende; det skulle tvärtom i hög grad smärta mig, om någon sådan känsla gjorde sig gällande.

Det återstår nu föga att tillägga; att gå i detaljer skulle nu draga för mycket ut på tiden. Jag vill emellertid bedja föräldrar och målsmän att göra hvad de kunna för att hjälpa fram stiftelsen; de som icke kunna göra det genom deltagande i garantifonden, kunna ändå göra den stora tjenster. Svenska skolväsendet är erkändt godt, och häri ligger en av våra svårigheter; vi kunna icke erbjuda våra lärjungar bättre undervisning än i de bästa af statens skolor i all synnerhet som en vidtgående läroverksreform nyligen införts. Men vissa fördelar kunna vi otvifvelaktigt erbjuda. Statens skolor måste vara i städerna och i stort sedt äro de bästa skolorna i de största städerna; med andre ord i den för lärjungarnes fysiska utveckling sämsta omgifning. Vi hafva den fria naturen till omgifning och ingen statens skola kan därvidlag täfla med oss. En annan fördel kan man hoppas, att vi mer och mer skola värdera. Denna fördel är skolans individualitet; skolan är icke en bland många andra exakt likartade institutioner, där lagen föreskrifver viss bestämd “kungl. svensk tågordning”. Värdet af denna skolas individualitet stiger i mån som föräldrar och målsmän ägna skolan sitt intresse; det förhållande, att skolan hittills ägts af en enskild person, har naturligtvis varit en nackdel i fråga om andras personliga intresse för skolan, men icke dess mindre hafva föräldrar visat ett stort intresse. Det är att hoppas att sedan skolan blifvit en stiftelse tillhörande allas våra barn, intresset bland föräldrar skall ökas år från år.

Till slut vill jag använda detta tillfälle för att påpeka, att sedan vår skola numera är betryggad genom flere lärjunge-anmälningar än den kan taga emot, bör enskildt initiativ att åstadkomma liknande skolor i andra landsdelar uppmuntras. Lundsbergs skola har redan mottagit lärjungar från Norrbotten, Vesterbotten, Ångermanland, Medelpad, Gestrikland, Uppland, Södermanland, Vestmanland, Dalarne, Vermland, Dalsland, Nerike, Vestergötland, Bohuslän, Halland, Småland, Blekinge och Skåne. Vi kunna icke själfva taga något verksamt initiativ härvidlag, då Lundsberg tager i anspråk alla våra krafter, men det torde nog vara nyttigt för oss själfva, att det växer upp flera själfständiga skolor, som samarbeta med hvarandra. För min egen del skulle jag välkomna sådana initiativ och med nöje delgifva våra erfarenheter, ty jag tror, att allt hvad Lundsberg kan göra för att direkt eller indirekt öka möjligheten för svensk ungdoms uppväxt under naturliga landtliga förhållanden, skall i längden äfven hjälpa till att betrygga Lundsbergs egen tilvaro och utveckling.

Försättsbladet till det tal som William Olsson höll vid terminsavslutningen den 12 juni 1906

Försättsbladet till det tal som William Olsson höll vid terminsavslutningen den 12 juni 1906

1896   3 lärare    5 lärjungar
1897   5 ”               13 ”
1898   7 ”               28 ”
1899   9 ”              40 ”
1900   9 ”              54 ”
1901   9 ”               57 ”
1902   8 ”              57 ”
1903   8 ”              64 ”
1904   10 ”            59 ”
1905   11 ”             73 ”
1906   13 ”            88 “

Kontakta oss

Skicka ett mejl till oss så återkommer vi till dig så snart vi kan.

Skickar

©2017 Lundsbergs Skola, SE-688 91 Storfors, Sweden

+46 (0)550 74 05 00      maho@lundsbergsskola.se